Debatt: Sjukhusen och media gör kvinnor mer rädda för att föda
Följande artikel publicerades (i en något kortare version) på Aftonbladets debattsida i söndags, undertecknad av bland andra föreningen Föräldraskaps ordförande Anna Toss. Föreningen återger artikeln här, men innehållet får stå för undertecknarna!
Ett av de mest populära tv-programmen i år är en tv-serie som visar barnmorskornas arbete på Stockholms största förlossningssjukhus. Sjukhuspersonalen framställs som hjältar. Man förstår att de födande kvinnorna skulle vara helt hjälplösa utan deras närvaro och utan all modern teknik. Programmet förstärker myten om kvinnans oförmåga och om att kvinnokroppen inte duger.
Att föda barn verkar vara komplicerat och riskabelt när man ser på "Barnmorskorna". Men av egen erfarenhet vet vi att det inte behöver vara så. Det kan vara lugnt, tryggt och okomplicerat. Oftast sköter det sig faktiskt av sig själv, helt utan interventioner. Och naturligtvis måste det vara så, eftersom människan har förökat sig med påtaglig framgång i hundratusentals år, helt utan medicinsk teknik. Så varför fokuserar man allt oftare på risk och fara i dagens förlossningskultur?
Dels beror det på medias framställning av att föda barn. Teamet bakom "Barnmorskorna" har på filmklassiskt vis dramatiserat det som sker på förlossningsavdelningen. Det måste ju bli bra tv! Producenten har valt att förstärka kvinnornas skrik och lägga på laddad musik. Allt som kan gå fel framhävs, utan att förklara hur sällan det faktiskt händer och vilka speciella orsaker som ligger bakom. Med tanke på hur många kvinnor som redan lider av förlossningsskräck är det minst sagt oansvarigt.
Dels beror det på en försämring av förlossningsvården, som faktiskt drabbar födande kvinnor. Barnmorskans roll håller på att försvagas. Läkarens roll på förlossningsavdelningen har blivit allt viktigare och barnafödandet har därmed allt mer medikaliserats. Det sprids en myt om att barnafödande kräver läkarövervakning. Men så är det inte. En kvinna som föder behöver framförallt yttre och inre lugn – och en kunnig barnmorska kan ge henne bägge. En av barnmorskans viktigaste funktioner är att hjälpa kvinnan att lita på sin egen kropp. Hon är också den som kan alla knep om det skulle behövas. Som kan tolka kvinnans signaler i de ytterst ovanliga fall där något inte fungerar som det ska. För det allra mesta är det bara hennes lugnande närvaro som krävs.
Svenska kvinnor har gått från att vara genialiskt utrustade kraftpaket till att bli patienter. Idag finns det knappt någon svenska som litar på att hennes kropp vet hur den ska föda barn.
Så i stället för att ställa sig på toppen av hierarkin, där alla födande kvinnor och deras partners borde stå, tassar de blivande föräldrarna snällt in längst ner, under överläkarna, läkarna, barnmorskorna och undersköterskorna. De är de svaga, de som ska räddas. De kan inget. Är inte kvalificerade. Har inget avgörande att säga till om. Det är dags att säga ifrån!
• Kvinnorna måste få tillbaka makten och självförtroendet. Småflickor måste ha rätt att se fram mot sin stora utmaning i livet med tillit till sin förmåga.
• Barnmorskorna måste få tillbaka sitt unika värde och sitt fulla ansvar. Det de kan, kan ingen läkare ersätta. Det är en farlig väg vi går om vi låter läkarna få mer ansvar för normala förlossningar.
• Sjukvårdspersonalen måste sluta omyndigförklara kvinnorna.
Dagens utbildning till förlossningsvården har en allvarlig brist: sällan eller aldrig studerar man ostörda födslar. Få blivande barnmorskor och läkare har med egna ögon sett hur perfekt kvinnokroppen kan fungera i rätt miljö och med rätt stöd. Aktuell forskning visar att många barnmorskor har för låg tilltro till att förlossningen ska gå bra utan medicinska ingrepp.
Media hjälper villigt till att sprida tanken om kvinnors oförmåga, eftersom det blir så "bra" tv och film av skrikande mammor och rådiga läkare. Tidningarna hänger också på. Fruktan säljer som bekant fler lösnummer än trygghet.
Men journalisterna måste inse att det här inte handlar om tittarsiffror och lösnummer. Det handlar om något mycket större och viktigare: om säkerhet, om våra barns hälsa. Kvinnor som tror att de kan föda barn, som känner sig trygga och självsäkra, har bättre förutsättningar att få en lugn och komplikationsfri födsel än spända, oroliga kvinnor. De får också bättre förutsättningar att knyta an till barnet.
Allt som har med födande att göra är idag känsligt, kontroversiellt och ofta förknippat med rädsla. Man jämför sig med varandra och den som har fött si eller så känner sig misslyckad, eller tror att alla andra tycker att hon är misslyckad. Kvinnor vänder vreden mot sig själva och varandra och anklagar varandra för att vara oansvariga eller lurade.
Men detta handlar om rätten att göra ett informerat val, att få ta så mycket ansvar man själv vill och bli respekterad för det. Den som gjort ett sådant val kan inte vara misslyckad. Barnafödandet borde vara en av de viktigaste feministiska frågorna, för oss själva och våra barn. Gravida kvinnor trycks ner systematiskt av sjukhuskulturen och media som förmedlar budskapet att kvinnokroppen inte duger. Det är dags att resa sig upp från förlossningsbritsarna!
Pysse Westander, förlossningspedagog
Cina Madison, företagare och hemföderska
Guy Madison, docent i psykologi
Bodil Frey, förlossningspedagog
Eva-Maria Wassberg, leg. barnmorska

Plats: Årsta Folkets Hus



Han kallar sig
Någon svensk bok i ämnet Attachment Parenting har inte tidigare skrivits. Det finns inte ens en vedertagen svensk översättning av begreppet. Författarinnan Jorun Modén föreslår själv Nära Föräldraskap, nedan kallat NF.
Tänk om spädbarn kunde prata! Ja, det kan de ju, men bara på bebiska. Bebisars eget språk som består av till exempel pip, joller, grymtningar, ansiktsuttryck, hand- och fotviftningar och flera olika sorters skrik. Till och med nyfödda barn använder bebiska för att berätta om sina behov: när de behöver äta, sova eller bajsa till exempel.
Människan är en komplicerad varelse och det som så ofta framställs som det naturligaste och enklaste i världen - att amma sitt barn - är i själva verket en process vi inte alltid kan hantera.
Att sexlivet påverkas när man får barn kan nog de flesta föräldrar hålla med om. Men hur tacklar vi den obalans som ofta uppstår mellan man och kvinna när deras kärleksfrukt kommit till jorden?
Antingen du har en ettagluttare eller större skolbarn hemma har du säkert haft anledning att diskutera läxor. Hur hjälper man sitt barn att göra läxläsningen enkel? Ska man hota eller muta barn till att plugga? Hur mycket hjälp ska de få? Och är det alltid bäst att sitta instängd vid ett skrivbord? Här är några svar och en handfull tips. 